Jag vet ju inte va någon annan känner, jag kan enbart utgå från mig själv, ingen annan utom mig själv....

Det kanske känns ensamt ibland att tänka så även om det är sant. Man kan bara utgå från sig själv, ingen annan. Man känner sig bäst själv och utefter det testar jag i alla fall mina förutsättningar, erfarenheter och kunskaper.

När jag lyssnar på musik, sitter på en bänk uppe på en höjd och ser ut över ett område eller när jag sitter vid en bro med tårna i vattnet blir jag som kreativast och målmedveten.

De är till sådana ställen jag går när jag vill vara själv och tänka. Det är då jag kryper in i mig själv och låter allt som kommer komma ut i det fria. Jag har ibland så mycket i mitt huvud att jag inte ens kan förstå hur jag orkar tänka eller gå med det inom mig.

Jag har aldrig varit en tjej som grät eller var ledsen öppet förut. Jag kunde verkligen inte gråta eller skrika men nu kan jag det och det är inget jag skäms för. Jag är stolt över att jag kan gå ut ur min borg gjord av sten och smuts och visa när jag är arg eller ledsen. När jag var liten gömde jag mig alltid bakom något, typ som skratt eller irritation och lät min ilska gå över annat.

Med tiden lär man sig att hantera sina känslor och man lär sig mer om sig själv.

Tiden tickar och leder en in genom livet. Ibland lär det komma mörka tunnlar och tråkiga återvändsgränder men det är bara att lära sig av det och gå vidare.